Project stories

Oxytocinets roll i hund-människa relationen

Oxytocinets roll i hund-människa relationen
Alla människor som delar eller har delat sitt liv med en hund är övertygade om att det unika i relationen bygger på ovillkorlig lojalitet. Men såväl kommunikationen mellan katt och människa som den mystiska alkemin mellan hund och ägare kan ha en vetenskaplig förklaring, visar resultatet av en färsk forskningsundersökning som ger hormonet oxytocin en nyckelroll. Enligt studien som gjorts vid Azabu universitetet i Japan, skulle det vara tillräckligt med blickar som utbyts mellan fyrfoting och ägare för att höja bådas nivåer av detta hormon.

Oxytocin, hormonet som binder samman arter

Ömhetsgester och meningsfulla blickar är bara ett par av de beteenden som regleras av det mänskliga hormonet oxytocin.  Informellt kallas det också "kärlekshormon", eftersom det uppmuntrar sällskaplighet både mellan varelser av samma art och utanför den egna arten. Hormonet ger en omedelbar känsla av personlig tillfredsställelse och är särskilt effektivt när det gäller barnuppfostran, vilket främjar artens fortplantning. Med utgångspunkt i kunskapen om denna avgörande funktion hos hormonet har de japanska forskarna, ledda av Miho Nagasawa, fokuserat på relationen mellan människa och hund för att förstå i detalj hur denna påverkas.

Experimentet: blickar, ord och fysisk kontakt

Studien påbörjades genom att samla in urinprover från 21 par hundar och deras ägare före och efter att de interagerat. Proverna analyserades sedan efter att paren tittat på varandra och sedan efter att de klappat och gosat. Ökningen av nivåerna av oxytocin hos hundar och ägare efter interaktionen var ungefär densamma procentuellt för varje par. Statistiskt sett syntes också en särskilt kraftig procentuell ökning vid syninteraktioner.Den andra fasen, där insamling av urinprov före och efter interaktion skedde med en skillnad: hundarna tilldelades oxytocin eller andra inerta ämnen nasalt före kontakt med ägaren. Därefter vistades de fyrfota djuren i ett rum som innehöll två främlingar och ägaren, som tidigare blivit tillsagd att inte ha fysisk kontakt med sitt husdjur utan att begränsa sig till ögonkontakt. I denna situation visade särskilt tikarna större visuell uppmärksamhet på ägaren och bekräftade därmed sitt naturliga anlag för att ta hand om valpar. Hanarna visade däremot efter tilldelning av oxytocin på ett ökat fokus på främlingar och hussar.När den första delen av experimentet upprepades med vargar som fötts upp av människor fann forskarna inte några bevis på förhöjda nivåer av oxytocin i urinet hos vargar som resultat av varg-människa interaktion.Mot bakgrund av dessa upptäckte kommer evolutionen återigen till vår räddning. Det verkar som den långa samexistensen mellan hund och människa har låtit hunden utveckla en förmåga att dra fördel av det mänskliga hormonet oxytocin och därmed sudda ut gränsen i relationen mellan djur och ägare och efterlikna den mellan förälder och barn. “Dessa resultat tyder på att den tillgivenhet människor kan känna för sina hundar liknar det som de känner för mänskliga familjemedlemmar," bekräftar Dr Miho Nagasawa, från avdelningen för djurforskning vid Azabu universitetet i Sagamihara, Japan.