Project stories

Aslan och Rose, på flykt från kriget

Aslan och Rose är ett ägare och hund par, vid första anblicken precis som så många andra. En leende pojke och en livlig husky vars delade ögonblick filmats på vägen, ögonblick av gemenskap som är normala i alla relationer mellan ägare och deras husdjur. Vad de upplever är dock något som gör bilden till en helt annan: flykten från ett land i krig för att börja om på en ny plats.

Aslan och Rose: historien

Mitt i en verklig humanitär kris finns det många speciella historier som ger ansikte och tydlighet till de människor som tvingats till massflykt för att rädda sina liv. Fotografer, reportrar och videofilmare har varit vittnen och webben med sociala nätverk har varit förstärkarna. Något som bevisats av historien om Aslan och Rose, huvudpersonerna i en video som spritts av UN Refugee Agency (Förenta Nationernas Flyktingkommissariat, UNHCR). Videon med den 17-åriga syrianska pojken under den svåra resan från Damaskus till den grekiska ön Lesbos är något över en minut lång med en kort intervju. Alla de saker som skulle avskräcka många vuxna är uppenbarligen något som inte tonåringen fruktar och han tänkte aldrig tanken att överge lilla Rose: ‘Jag älskar denna hund, jag behöver honom, jag gick 500 km med honom'. Hund och ägare tillsammans, trots alltFör pojken är all annan packning av mindre vikt än hans fyrbenta vän som har sitt eget pass, transportbur och tillräckligt med mat för denna långa och oförutsägbara resa. Alla dessa skäl fick tvivlarna att kapitulera inför Aslans envishet, som förklarade sitt val på detta sätt: ‘För jag älskar min hund'. Enkla ord som väger tungt om man sätter det i relation till statistiken över husdjur som överges i semestertider. Aslan, men även andra flyktingar som korsar havet med sina egna husdjur, lär oss inte bara att det är möjligt utan även att utifrån våra fyrbenta vänners synvinkel är det en självklarhet: valet att dela livet med ett husdjur är ett ansvar som omfattar tillgivenhet, omsorg och lojalitet.